Harry Potter med Genusglasögon – Letters From No One (Bok 1, Kapitel 3)

Först och främst något som inte har med genusläsningen att göra; jag hade helt glömt hur sarkastisk Harry är. Det är verkligen något som de har tagit bort helt från den första filmen. Jag såg nämligen den igår kväll och nej minsann inga “I didn’t realize it had to be so wet” eller “The poor toilet’s never had anything as horrible as your head down it — it might be sick” här inte. Tråkigt tycker jag, Jag gillar den sarkastiske Harry.
I kapitel tre tyckte jag inte att det fanns så mycket att gå på. Vi är kvar i samma låda som vi befunnit oss i de första två kapitlerna. Först och främst vill jag länka till Mary Saint Marys inlägg om de manliga karaktärerna för det var himla bra, läs det!

Jag löste veckans genusläsning med att byta kön på alla karaktärer och därifrån göra min analys.
Det slog mig att Vernina Dursley skulle framstå som betydligt läskigare än vad Vernon Dursley gör. För visst skulle det vara lite mera creepy om en barsk kvinna spikade igen alla dörrar så ingen kan ta sig ut, tvingar sin familj att lämna huset, låser in familjen i bilen och lämnar dem? När Vernon begår dessa handlingar är det inget som jag lägger någon större vikt i, egentligen. Han är mest löjlig och jobbig, men inte direkt läskig. Varför tycker jag att en kvinna är läskigare än en man egentligen? Varför tycker jag att en man kan bete sig på det här viset utan att lägga någon vikt i det? Jag kallar det nog Disney-skadan. Det läskigaste jag visste när jag var liten var Häxan/Drottningen i Snövit. På andra plats kom Den onda fen i Törnrosa och på tredje plats Styvmodern i Askungen (för att inte tala om Ursula, Cruella de Ville, Tanten i Lady & Luffsen, Yzma och varför inte slänga in Moder Gothel också).

Angående Dudley eller Dudlita som han nu blir uppgraderad till, hänger jag på något som började diskuteras redan förra veckan. Om bortskämdheten och våldet hade accepterats om Dudley hade varit en flicka. Jag avskyr inte Dudley (till skillnad från vissa andra läsare). Jag tycker han är jobbig men underhållande. Föreställ er nu Dudlita. En tjock liten flicka som tar sönder alla sina dyra presenter och ändå hela tiden får nya. En flicka som gallskriker rätt ut om hon inte får som hon vill och som dessutom springer runt och slår folk med en käpp. Inte en överdrivet smickrande karaktär får vi väll lov att erkänna (oavsett kön menar jag nu). En rolig sak med detta kapitel var när Dudley slänger sin sköldpadda genom växthuset och, underförstått, förmodligen tar sönder glaset.
Ni ser, när jag var en sådär ~10 år gammal, var jag hemma hos min mors kusin för att fira dennes födelsedag. Denna kusin har två söner, en i min ålder. Denna son brukade springa runt och jaga och ”tvångspussa” mig och min syster. Tillslut var vi så rädda för honom att vi stängde in oss i hans mors växthus (som var försedd med lås på insidan). När den unge herren insåg att han inte kunde komma in genom dörren tog han helt sonika upp en stor sten och slängde den rakt in i växthuset.
Vilka var det som fick skäll efteråt? Jag och min syster såklart.
Det jag vill komma fram till är att det är alltid så jävla accepterat att män inte kan behärska sig. Att de bara följer första bästa impuls när de är arga, medans flickor och kvinnor ska vara tillbakadragna. Hade det varit okej om Dudlita hade betett sig precis som Dudley? Jag tror, tyvärr, att svaret är nej.

Så över till Harrietta. Faktum är att jag förhåller mig till Harry på samma sätt oavsett vilket kön jag ger honom och det är ju alltid positivt. Harrietta är en lugn och tystlåten flicka som samtidigt är sarkastisk och kvicktänkt när hon blir förolämpad. Att vara lugn och tystlåten är typiskt kvinnligt (tyvärr) och att vara sarkastisk/rolig och kvicktänkt är typiskt manligt (tyvärr). Sedan finns det inte så mycket i Harrys karaktär att gå på ännu, han är en biroll i sin egen bok!

Sedan skulle jag vilja byta kön på Petunia också men just nu är jag alldeles för trött. Jag får återkomma helt enkelt!

Harry Potter med Genusglasögon – The Vanishing Glass (Bok 1, Kapitel 2)

I kapitel två fortsätter familjen Dursley i samma spår. Jag har inte läst Harry Potter på en herrans massa år och något som slog mig nu när jag läser om dem är hur overkligt Rowling framställer dem. Det här är inte riktiga människor. De är karikatyrer, klicheer av sig själva. Det finns ingen trevlig eller god sida hos någon av dem. Det är alldeles säkerligen ett helt medvetet konstgrepp för att framställa familjen Dursley ofördelaktigt men jag kan tycka att det är lite tröttsamt. Det blir lite som ett gammalt bolibompa program där allting är så överdrivet att jag inte orkar se vidare. Samtidigt är Harry likadan åt andra hållet. Han verkar inte arg över sin position, eller ens särskilt ledsen. Bara en tyst acceptans.

Något som jag, liksom Hanna, reagerade på var att när det pratas om barnvakt pratas det bara om kvinnor. Finns det inte en enda manlig bekanskap i deras kretsar som kan se efter ett barn? Eller är de verkligen så styrda av de manliga/kvinnliga könsrollerna att det inte ens finns med på listan?

Dudley och hans kompis Piers favoritsyssla när de är uttråkade är att slå folk. Oftast Harry eftersom han finns tillgänglig. Detta är ju typiskt. Att pojkar slåss som en hobby. Som att slåss är en lek som du kan ägna dig åt i brist på annat att göra. Trött på datorspelen och Tv-programen? Ut och slå någon.

Jag hänger på Hannas spår igen för jag tyckte att det hon skrev om ”Dudlita” (Dudley om han varit flicka) var väldigt intressant. För hade Dudlita fått slå folk? Hade Dudlita och Pieretta (Piers som flicka) gått runt och slått folk när de var uttråkade? Eller hade de snackat bakom rygg, skvallrat precis som Mrs. Dursley? Hanna pratade även om vikten och om det skulle accepteras att Dudlita var fet. Nu tror jag inte att Rowling är författaren som skulle låta en av sina karakäterer att framstå som mindre värd på grund av dess vikt men det är en intressant diskussion. Många läsare skulle definitivt reagera annorlunda på viktfrågan om det hade varit en flicka och inte en pojke. Både Mr. Dursley och Dudley är feta t.ex. eftersom de lever ett liv i överflöd. Petunia Dursley däremot är smal som en sticka, de lever i samma hushåll, varför tar inte Petunia del i denna överflöd liksom sin man och son?

Något annat jag reagerade på var att ormen som Harry släpper ut är okönad (jag gick faktiskt tillbaka och läste om det avsnittet direkt bara för att se så jag inte missat ett he eller she och icke). Ormen har inget kön men den har allt en personlighet och en röst och vi får relatera till dess karaktär enbart utifrån dess handlingar. Nu är det visserligen en orm men ändå (jag har läst böcker där teddybjörnar är könade). Ett litet steg i rätt riktning!

Harry Potter Med Genusglasögon – The Boy Who Lived (Bok 1, Kapitel 1)

Hanna från bloggen Happy Happy Fatgirl  har börjat ett projekt där hon läser om allas våra älskade Harry Potter böcker, nu utrustad med genusglasögon. Alla som vill kan hänga på hääär. Vi tar oss an ett kapitel i veckan och denna vecka är det alltså kapitel ett, bok ett, som diskuteras! Det skulle vara jätteroligt om fler ville vara med!

Jag är delad i detta första kapitel. Å ena sidan framställs familjen Dursley som varje genusmedvetens mardröm. Mr. Dursley är den som jobbar in pengar, Mrs. Dursley är hemma, lagar mat och skvallrar. Å andra sidan framsälls familjen Dursleys på ett mycket ofördelaktigt vis. De är två extremt fördomsfulla människor vi träffar. De gillar inte folk som ser annorlunda ut, inte ens katter som inte passar in i deras ideal kommer undan. Det är tydligt redan i första kapitlet att denna kärnfamilj är inget som vi ser upp till. Å tredje sidan framstår familjen Dursley bara som negativ ur våran synvinkel. Nu ska vi bara analysera just det första kapitlet men jag antar att de flesta har läst böckerna åtminstonde en gång tidigare och när har Mrs. Dursley någonsin framstått som missnöjd över sin position? Nej, hon är fullkomligt nöjd med att ägna sitt liv åt att passa upp på sin make och sin son.
Men om vi ska gå tillbaka till punk två, där familjen Dursley ses som den negativa motsatsen av trollkarlsvärlden. För även om det visserligen bara figurerar en enda kvinna med röst i detta kapitel bryter männen mot mansidealet.

”And the old man hugged Mr. Dursley around the middle and walked off.”

Något som jag även uppmärksammade när jag läste kapitlet var att Mr. Dursley inte alls reagerar på att det är en man som kramar honom. Han reagerar på att en främling kramar honom, att det var en man är ingenting som han reflekterar över, vilket var fin.

”He was wearing long robes, a purple cloak that swept the ground, and high- heeled, buckled boots.”

Så beskrivs alltså Albus Dumbeldores första framträdande i Harry Potter. Inte direkt det typiska, heterosexuella mansidealet här inte. Å andra sidan vet jag inte särskilt många kvinnor som klär sig på detta vis heller så det blir snarare en mugglare/trollkarl kontrast än en man/kvinna.
Sedan har vi såklart Hagrid.

”He was almost twice as tall as a normal man and at least five times as wide. He looked simply too big to be allowed, and so wild — long tangles of bushy black hair and beard hid most of his face, he had hands the size of trash can lids, and his feet in their leather boots were like baby dolphins. In his vast, muscular arms he was holding a bundle of blankets.”

Här har vi verkligen En Riktigt Man beskriven för oss. Han är enorm, han är skäggig, han har stora muskulösa armar. Attribut som kan kopplas till den stereotypa manliga styrkan, inte bara fysiskt utan även emotionellt. En illusion som Rowling sedan raserar.

“Could I — could I say good-bye to him, sir?” asked Hagrid. He bent his great, shaggy head over Harry and gave him what must have been a very scratchy, whiskery kiss. Then, suddenly, Hagrid let out a howl like a wounded dog.
“Shhh!” hissed Professor McGonagall, “You’ll wake the Muggles!”
“S-s-sorry,” sobbed Hagrid, taking out a large, spotted handkerchief and burying his face in i “But I c-c-can’t stand it —Lily an’ James dead — an’ poor little Harry off ter live with Muggles —”

Denna starke man är emotionell, han skäms inte över att gråta högt eller att tydligt visa affektion åt Harry. Jag tycker ändå att i detta första kapitel är det skillnaderna mellan trollkarlar och mugglare som är väldigt starkt och inte särksilt mycket manligt och kvinnligt. Sedan är ju just Petunia Dursley något som vi kommer få sätta tänderna i rejält de kommande kapitlerna!

Update: Något jag kom att tänka på är den här ”jätte-bebis grejjen”. Det är väldigt vanligt kan jag tycka att det är just de enorma, större än störst, de klumpiga, onormala, som får på sig rollen att vara de överkänsliga. Om vi skulle ta Hagrids känslosamma utbrott och låta Dumbeldore får yla ut sin sorg över Private Drive t.ex. Det blir liksom en helt annan effekt då. För han är denvisemannen och Hagrid är den storamensnällabebisen. Ju mer jag tänker på det desto mer logiskt och stereotypt blir det att just Hagrid är den som får stå för det känslomässiga utbrottet. Både Dumbeldore och McGonagall kan kontrollera sig själva för de är ju smarta, de är professorer, utbildade  och tillkammade människor.