Norska Riddare och Egyptiska Prinsessor

Jag kan tycka att det är rätt sorgesamt att Théophile Gautier inte blir läst i särskilt stor utsträckning. Jag tycker allt det är på tiden att han får lite mer uppmärksamhet. Jag är nämligen en av dem som gillar Gautier. Inte bara för att det är gotik och romantik utan eftersom jag älskar Gautiers inställning till samtiden. Han är ironisk och rolig. Utöver det är han dessutom konstig och slänger ur sig saker som får mig att rynka på ögonbrynen emellanåt. Tillexempel: Huvudpersonen i ”Mumiens Fot” köper en mumiefot att använda som brevpress. På natten börjar denna fot att skutta omkring på skrivbordet. Huvudpersonen känner sig då (citat) ”ganska missnöjd med mitt nyförvärv”. Han blir inte panikslagen, inte rädd, försöker inte slå ihjäl foten, eller fly för den delen. Han är bara ganska missnöjd. 
Men min favorit är ändå Den Dubble Riddaren. Två riddare möts på en väg, den är för smal för att de båda ska få plats på stigen. Hur lösa problemet? Att den ena riddaren helt enkelt rider ner i diket tills den andra passerat? Ack nej, sånt är för fegisar! Klart svärd ska dras och blod ska spillas.

Sedan ska vi icke förglömma att Gautier skriver mycket vackert och gillar att gotta sig i poetiska beskrivningar av naturen. T.ex; ”Snön böjer med sin tyngd de yngsta och smidigaste träden. De liknar en rad silvervalv. Den svarta skräcken dväljs i denna skog där klipporna antar monstruösa former, där varje träd på grund av sitt rotsystem tycks hysa bo för en förstenad drake vid sin fot.”

Kort som gott tycker jag att Théophile Gautier är läsvärd. Det finns inte direkt något jätteutbud på Svenska men på Engelska finns det mesta att få tag på. Kan till exempelt tipsa om novellsamlingen My Fantoms som finns att köpa på Bokus.

Inga döda älskarinnor men väl en skördedrottning

Det var ju tänkt att jag skulle läsa Gautier igår kväll/natt men istället blev det att jag sträckläste Andreas Marklunds Skördedrottningen. Jag som trodde att min Årets Bästa Böcker var spikad men nu får jag nog möblera om i listan. För herregud alltså. Allting som jag älskar finns i den här boken. Alternativhistoria, konspirationer, gamla hedniska Gudinnor, galenskap, offerriter, fjället och myren. Om ni, precis som mig, gillar gotik och Norrländska skogar är det här verkligen böckernas bok. Just nu älskar jag den besinningslöst men jag lovar att jag ska läsa om den när jag tagit mig samman, det finns säkert ett och annat att kritisera som mitt åskhjärta missade.

Men så var det den där älskarinnan också. Som måste vara utläst innan midnatt… Ungefär Nittontusenåttahundra sekunder har jag på mig.

Tematrio – Vampyrer

Jag är egentligen ganska dålig på den här sortens ”utmaningar” men jag ska ge Lyrans Noblessers Tematrio en chans. Jag tittade igenom de andra som har svarat och kände att det här ämnet nästan var avklarat redan. Så jag tänkte att jag ska ta upp tre lite mindre kända (okej, mycket mindre kända) vampyrhistorier.

1. Den första är novellsamlingen Vampyren av Viktor Rydberg. Tyvärr jäkligt klurig att få tag i (jag lyckades i alla fall inte hitta någon återförsäljare via Google). Men ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att den är värt besväret. Dessa noveller publicerades först som följetonger i Jönköpingsbladet 1848 (bara en sådan sak). Min favoritnovell är Mötet som handlar om Ruthven som behöver blod men som inte vill skada den stackars Ida. Det intressanta med denna novell är att Ruthven som vampyr inte har några tänder att bita Ida med, istället är det en dolk han ska använda för att tömma henne på blod.

2. Nästa novell är det lite si och så med (ni ska veta att jag och Aurora har haft häftiga diskussioner om denna). Jag tycker minsann att det är en vampyrberättelse, även om monstret inte avslöjas som vampyr. Det är Den Hemska Taflan (tavlan på modern svenska). Ursprunget till historien är lite hemligt men jag hittade den i alla fall i boken Det Fördolda som har sammanställts av två herrar vars namn jag verkligen inte kan tyda (gammal gotisk text). I denna novell dör i alla fall lilla Emma. Hon och hennes vänner hittar ett gammalt hus som de utforskar. Emma blir på skoj inlåst av de andra i ett av rummen och när de öppnar dörren igen hittar de lilla Emma död och ner blodad. Hemsk historia och som sagt, delade meningar huruvida det är vampyrer i farten eller ej.

UPDATE: Jag har gett mig fan på att tyda den där gotiska texten och jag är nu relativt säker på att författarna heter ”K. A. Nicander” och ”G. C. Norling”

3. Sedan kan jag inte riktigt komma på någon mer, så får jag fuska lite och ta med en historia som inte handlar om en vampyr men väl en gengångare? H. Alving har samlat ihop och publicerat Isländska Sagor. I denna fantastiska bok finns den lilla berättelsen om Glam. Här är det drängarna som dras med någon sorts förbannelse. När Torhall anställer en ny dräng blir den mördad av den senaste drängen (i form av en gengångare). Det är en ond cirkel. Blir du anställd av Torhall kommer du bli mördad av en gast, och sedan kommer du bli den gasten, och mörda nästa dräng. Det är en hemsk historia, men himla bra.

Långdraget som alltid blev det. Det kan bli min nya titel, Långdragna Sigrid. 

Dag 1 – Den Bästa Boken Jag Läste Förra Året

Jag och Vittran Tika verkar vara sist ut med denna lista men hey, jag behöver betänketid innan jag slänger mig in i sånt här!

Efter mycket omande och menande har jag tvingat mig själv att göra mitt val och det föll på ”The Waste Lands”.

Dock misstänker jag att en av anledningarna till att jag gillar denna bok så mycket är just att del 4; Wizard and Glass var en sådan besvikelse. Jag vet inte riktigt hur mycket man kan säga om boken eftersom jag inte av misstag vill spoila något för er som ännu inte läst dem.
En annan anledning till att jag gillar denna bok är, förstås, Monon Blaine. Han (den?) är en av mina absoluta favoritkaraktärer (inte bara vad gäller ”The Dark Tower” utan överlag). Det är något alldeles särskilt med intelligenta maskiner, tycker ni inte?
Om man gillar fantasy, science fiction och en gnutta skräck tycker jag verkligen man ska läsa ”The Dark Tower”.

Sjukligt läskig bok

Den här boken är så bra, men samtidigt så fruktansvärd. När jag började läsa den blev jag helt fast, tyckte det var en bra bok men tyckte inte den var särskilt läskig. Skrattade lite åt hur lättskrämda alla som pratat om denna bok är. Nu har jag kommit till sidan 212 och jag kan inte läsa vidare. Jag tror på demoner, jag gör faktiskt det och det är inte kul när han gör så här, Clive Barker. Jag vill ju verkligen veta hur det slutar men jag vågar inte! Jag kan inte fatta att jag av alla människor skulle skrämmas så av denna bok, JAG, som läste Desperation när jag var 12 år. Jag tycker aldrig böcker är så läskiga så jag måste sluta men den här…. Är man en sucker för skräck (och blodiga slaktfantasier) så tycker jag absolut man ska läsa denna bok!