The Mammoth Books är mina favoritböcker, här snackar vi koncentrerad underhållning som räcker länge! Jag har just avslutat The Mammoth Book of Apocalyptic SF. Jag har ett komplicerat förhållande till Apokalyptiska berättelser. Jag känner liksom ingen rädsla inför en eventuell undergång. Tvärtom. Lite förväntansfullt väntar jag på att något sådant ska inträffa, men jag vill ju såklart överleva den, vilket förmodligen är anledningen till att jag alltid återkommer till domedagslitteratur. Det här är överlevnadslitteratur. Hur du överlever Apokalypsen, ungefär, och i just denna bok finns lite av varje. Lite virus, någon översvämning, en irriterad Gud, en miljökatastrof, ett par atombomber osv. Boken består av tre delar så jag delar även upp detta i tre inlägg (som blev grymt långa ändå, menmen). Första delen handlar, såklart, om själva katastrofen.
When We Went to See the End of the World av Robert Silverberg
Det finns en scen i den här novellen som är fantastisk. När Nick och Jane sitter i sin tidskapsel, på sin strand, och ser en krabba dö. Inte vilken krabba som helst utan den sista levande varelsen på jorden. Jag vet inte varför men den här novellen kröp verkligen under skinnet på mig. Jag vet inte riktigt vad det är som händer här och det gör novellen så himla obehaglig.
The End Of The World by Sushma Joshi
Den här novellen är alldeles för kort egentligen. Jag gillar attityden i den här historien. Det är jordens undergång, de flesta vet om det och ingen bryr sig riktigt. Kanchi sitter på verandan och säger att det är tur att jordens undergång är här. Då slipper hon oroa sig för att kommunisterna ska ta hennes barn. Mitthu har varit änka sedan hon var nio år och har liksom ingenting att förlora på en undergång. Så de sitter bara där, tysta, tills klockan slår elva och jorden går under. Bara sådär.
The Clockwork Atom Bomb by Dominic Green
Den här novellen var obehaglig. Den handlar om demoner som bosätter sig i maskiner och lever på allt som kommer för nära (oftast skräp men även människor). Jag kom tyvärr av mig lite av den här novellen. För mycket UXB monkeys och UNSMATDEMRECONG. Vad är det för jäkla term egentligen? UNSMATDEMRECONG…
Bloodletting by Kate Wilhelm
Den här var så tråkig att jag knappt kommer ihåg vad den handlade om. En tråkig apokalyps går inte för sig i min mening.
When Sysadmins Ruled the Earth by Cory Doctorow
Den här är så himla fin och en av mina favoriter i hela boken. Alla är så nördiga och samtidigt så rädda. Den är hemsk och samtidigt bisarr. Jag kanske är lite för korkad, eller så var jag lite för trött när jag läste den, eller så har jag inte läst tillräckligt mycket SF i mitt liv ännu. Hur som haver så förstår jag inte exakt vad det är som händer här. Förutom att luften utomhus är dödligt giftig. Jag gillar den ändå. Jag gillar att det inte finns några hjältar. Det är ingen i den här novellen som överlever tack vare sin intelligens eller sin styrka. Alla som överlever gör det av ren och skär tur.
The Rain at the End of the World by Dale Bailey
Denna var obehaglig och helt fantastisk. Precis som namnet antyder handlar den om regnet som aldrig slutar, som dränker jorden. Om ett par som försöker fly från vattnet genom att förflytta sig högre och högre upp i bergen. Ända tills frun inser att det inte är någon mening, att det inte går att fly, världen kommer rensas hur de än gör. Så vandrar hon ut i natten och regnet. Dale Bailey har ett otroligt vackert språk och det var lite ledsamt att den var så kort.
The Flood by Linda Nagata
Jag förstår inte den här novellen. Eller alltså. Jag förstår att haven stiger men det här med det gyllene repet som hämtar folket i byn och tillslut Holly. Är det Gud? Är det något annat? Kommer de överleva på andra sidan? Finns det överhuvudtaget något i andra änden av repet? Så många frågor och inte ett enda svar.
The End of the World Show by David Barnett
Även denna är en av mina absoluta favoriter i boken. Även i denna finns det inga hjältar. Bara förvirrade människor som inte vet vad de ska göra så istället tittar de på TV och äter konservmat. När de inte är rädda och binder fast folk i lyktstolpar och patrullerar gatorna med maskingevär. Den är inte läskig direkt, snarare melankolisk och till och med rolig. När huvudpersonens sedan länge döda föräldrar (och sedan mor- och farföräldrar) knackar på dörren är allt bara så himla lustigt. Som en stor patetisk familjeåterträff där större delen av släkten ruttnar bort. Själva slutet är så fridsamt. Jag gillar det. När folk inte är panikslagna, utan bara accepterar sitt öde.
Fermi and Frost by Frederik Pohl
Den här är så otroligt deprimerande. Den handlar om ett kärnvapenkrig som går överstyr som får klimatet att kollapsa totalt. Vilket resulterar i en iskall evighetsvinter. Novellen handlar om Henry, som på en flygplats i New York träffar Timmy. Nyheterna har just släppt att atombomber är på väg och panik råder. Timmys mamma är försvunnen och egentligen är de både dödsdömda. Henry lyckas dock få dem ombord på ett av de sista planen som lämnar flygplatsen. Ett flygplan mot Island, vilket borde vara en hyfsat säker plats. När sedan kärnvapenkriget drar igång på riktigt lyckas en av bomberna ironiskt nog komma ur kurs och träffa vad? Reykjavik såklart.
Sleepover by Alastair Reynolds
Denna är också otroligt deprimerande. Den utspelar sig på en jord där bara ett fåtal människor fortfarande är vakna. De flesta har blivit nedsövda och infrysta, paketerade för att väckas när en vackrare framtid gryr. De få som är vakna är där för att se till att inget händer de sovande, och för att skydda sovkapslarna från demonerna. Så vitt jag förstår finns det inget land här utan hela jorden är översvämmad. En typisk historia där maskiner har fått för stor makt och medvetande och inte längre behöver människohänder att se efter dem.
The Last Sunset by Geoffrey A. Landis
Den här novellen är bara tre och en halv sida lång och är en kort liten historia om Christopher, som vet att jorden kommer gå under om cirka en timme, och Kara, som inte vet om detta och som Christopher är förälskad i. Fin historia egentligen men grymt deprimerande.
