Allting var stilla. Så stilla att att man inte vågar andas. Man är rädd att man ska förstöra något, väcka något. Månen sken på jorden, det var just som på dagen, fast i andra färger. Blått och silver istället för gult och rött. Isen var så blank att hon kunde spegla sig i den. Det var två månar. En långt uppe på himlavalvet och en alldeles nära. Snön hade slutat falla. Det fanns inga spår runt i kring henne. Det var som om hon hade flugit och landat just där, bland allt det vita. Att röra sig var otänkbart. Att förstöra något så vackert. Så hon stod. Hon hade kunnat stå där tills himlen ramlade ner om inte… Hon hörde röster i skogen. Kunde varit vem som helst. En farbror på nattpromenad. En häxa på jakt efter månsken. Hon visste vem det var. Hon samlade sina krafter. Bad Gudarna och Gudinnorna om förlåtelse och tog klivet ut i den oförstörda snön. Smärtan i att förstöra något så rent och vackert. Vi vet alla hur det känns. Första steget är tungt, men då är det värsta över. Har man väll brutit igenom det där silverglittrande täcket kan man fortsätta. Kanske sprang hon till och med. Bort.
