Aaron, Rachel – The Spirit Thief
Gautier, Théophile – Den Döda Älskarinnan
Edelfeldt, Ingrid – Juliane och jag
Fyhr, Mattias – De Mörka Labyrinterna
Ljungstedt, Aurora – Hin Ondes Hus
Linné, Carl von – Nemesis Divina
Marklund, Andreas – Skördedrottningen
Rydberg, Viktor – Wampyren
Stoker, Bram – Dracula, sjätte (!!) gången gillt och allt.

Och varför måste vissa alltid ifrågasätta människor som inte super? Jag brukar inte, per slentrian, ifrågasätta folk som super. Om jag går på fest predikar inte jag inför folk och berättar hur idiotiskt det är att dricka alkohol. Det enda jag gör är att tacka Nej, och vissa blir så otroligt provocerade. När jag går ut med min kusin presenterar hon alltid mig inför sina vänner som “Fina Sigrid” för “Sigrid är lite fin i kanten liksom”. Jag blir ofta, helt ohämmat, hånad för att jag inte super. Vissa undrar till och med lite misstänksamt varför jag överhuvudtaget går på krogen. Som att socialt umgänge är ett privilegium för fulla människor!

Kan vi inte införa alkoholfria krogar/dansklubbar? Dit vi som varken vill supa, eller bli antastade av fulla människor, kan bege sig? Så kan vi dansa, träffa nya människor och dricka fina alkoholfria drinkar helt utan att behöva bli hånade eller ta ansvar för människor som inte ens kan ta sig till toaletten på egen hand.

Postat i:Att Betrakta Världen ]]> http://granspira.wordpress.com/2012/01/15/att-inte-dricka-alkohol/feed/ 11 tresteg http://granspira.wordpress.com/2012/01/08/en-ursaktning/ http://granspira.wordpress.com/2012/01/08/en-ursaktning/#comments Sun, 08 Jan 2012 20:54:38 +0000 Sigrid Drakhjärta http://granspira.wordpress.com/?p=518 Läs mer →]]> Jag ber om ursäkt för att jag inte har hunnit blogga någonting alls. Jag pluggar jämnt, jämnt och hinner i princip inte göra så mycket annat utöver att sova och äta (och knappt det ens). Någon gång den 15-20 Januari är det över och jag kommer då ta itu med Andra Mosebok samt fortsätta genusläsningen av Harry Potter!

Hon måste vara en tankeläsare eller så. Jag fick som följer:

1. En Selma Lagerlöf samling med Herr Arnes Penningar, Liljecronas hem  och Körkarlen, som jag velat ha ända sedan jag läste “Karln. En Julsägen”. Dessutom är den hur snygg som helst.

2. The Collected Tales of Nikolai Gogol, dog nästan lite i hjärtat när jag öppnade paketet och såg denna. Hur kunde hon veta?!

3. The Fantastic - A structural approach to a literary genre av Tzvetan Todorov, som jag har velat ha så länge att det nästan är löjligt.

4. Frostmåne av Jeanette Bencze, som var det enda boken jag önskade mig. Den handlar om att ta sig ur dödsångest, och det kan ju vara bra tänkte jag. Nytt år och allt.

Rudolph, he will change his name
‘cause rudolplh just sounds pretty lame
now we’ll call him ragnagord,
the evil reindeer overlord

His nose it shall be red no more
it will be blackened to the core
his eyes will glow an evil glow
to guide the chariot through the snow

Jag har haft den på hjärnan i två dygn, inget överdriv…

Jag löste veckans genusläsning med att byta kön på alla karaktärer och därifrån göra min analys.
Det slog mig att Vernina Dursley skulle framstå som betydligt läskigare än vad Vernon Dursley gör. För visst skulle det vara lite mera creepy om en barsk kvinna spikade igen alla dörrar så ingen kan ta sig ut, tvingar sin familj att lämna huset, låser in familjen i bilen och lämnar dem? När Vernon begår dessa handlingar är det inget som jag lägger någon större vikt i, egentligen. Han är mest löjlig och jobbig, men inte direkt läskig. Varför tycker jag att en kvinna är läskigare än en man egentligen? Varför tycker jag att en man kan bete sig på det här viset utan att lägga någon vikt i det? Jag kallar det nog Disney-skadan. Det läskigaste jag visste när jag var liten var Häxan/Drottningen i Snövit. På andra plats kom Den onda fen i Törnrosa och på tredje plats Styvmodern i Askungen (för att inte tala om Ursula, Cruella de Ville, Tanten i Lady & Luffsen, Yzma och varför inte slänga in Moder Gothel också).

Angående Dudley eller Dudlita som han nu blir uppgraderad till, hänger jag på något som började diskuteras redan förra veckan. Om bortskämdheten och våldet hade accepterats om Dudley hade varit en flicka. Jag avskyr inte Dudley (till skillnad från vissa andra läsare). Jag tycker han är jobbig men underhållande. Föreställ er nu Dudlita. En tjock liten flicka som tar sönder alla sina dyra presenter och ändå hela tiden får nya. En flicka som gallskriker rätt ut om hon inte får som hon vill och som dessutom springer runt och slår folk med en käpp. Inte en överdrivet smickrande karaktär får vi väll lov att erkänna (oavsett kön menar jag nu). En rolig sak med detta kapitel var när Dudley slänger sin sköldpadda genom växthuset och, underförstått, förmodligen tar sönder glaset.
Ni ser, när jag var en sådär ~10 år gammal, var jag hemma hos min mors kusin för att fira dennes födelsedag. Denna kusin har två söner, en i min ålder. Denna son brukade springa runt och jaga och “tvångspussa” mig och min syster. Tillslut var vi så rädda för honom att vi stängde in oss i hans mors växthus (som var försedd med lås på insidan). När den unge herren insåg att han inte kunde komma in genom dörren tog han helt sonika upp en stor sten och slängde den rakt in i växthuset.
Vilka var det som fick skäll efteråt? Jag och min syster såklart.
Det jag vill komma fram till är att det är alltid så jävla accepterat att män inte kan behärska sig. Att de bara följer första bästa impuls när de är arga, medans flickor och kvinnor ska vara tillbakadragna. Hade det varit okej om Dudlita hade betett sig precis som Dudley? Jag tror, tyvärr, att svaret är nej.

Så över till Harrietta. Faktum är att jag förhåller mig till Harry på samma sätt oavsett vilket kön jag ger honom och det är ju alltid positivt. Harrietta är en lugn och tystlåten flicka som samtidigt är sarkastisk och kvicktänkt när hon blir förolämpad. Att vara lugn och tystlåten är typiskt kvinnligt (tyvärr) och att vara sarkastisk/rolig och kvicktänkt är typiskt manligt (tyvärr). Sedan finns det inte så mycket i Harrys karaktär att gå på ännu, han är en biroll i sin egen bok!

Sedan skulle jag vilja byta kön på Petunia också men just nu är jag alldeles för trött. Jag får återkomma helt enkelt!

Ni lär redan veta att jag är av den orubbliga åsikten att Bibeln bör komma med ett för- eller efterord som diskuterar moral och medmänsklighet? Vid mitt första inlägg om Moseböckerna kommenterade Sofia från Bokmilaskogen och tipsade mig om Jonas Gardells bok Om Gud. Redan på första sidan i boken stöter jag på ett citat som är ungefär exakt det jag pratar om.  Från s.5 i e-boksversionen:

Som barn var min älsklingsbok Barnens Bibel. Berättelserna om hur Kain dödade Abel, Abraham offrade Isak, Josef såldes till Egypten, Mose sattes ut i vassen, David spelade lyra för kung Saul och ideligen lät bli att döda honom fast han gång på gång hade chansen – dessa berättelser blev för mig till minnen, jag uppfattade dem som historiska sanningar, dess gestalter blev min barndoms hjältar. Inte tänkte jag på det djupt orättvisa i att Gud favoriserade Abel framför Kain och på ren elakhet struntade i Kains offer, inte tänkte jag på det djupt anstötliga i att Gud krävde av Abraham att han skulle slakta Isak, eller att Abraham var beredd att lyda, inte stördes jag av Josef självgodhet (tvärtom, eftersom jag starkt identifierade mig med honom) och inte upprördes jag av det hemska i att Mose efter guldkalvshistorien vid Sinai berg slaktade över tre tusen människor innan Gud lät sig blidkas.

Detta fick mig att tänka på en gång i tiden när min kusin övertalade mig att följa med henne på Bibelskola (innan jag börjar vill jag bara förstärka att detta är det närmsta jag någonsin kommit Bibelundervisning/Kyrkskola och att jag bara utgår från mina egna upplevelser. Hur det ser ut i andra församlingar har jag ingen aning om, men dela gärna med er av era egna upplevelser!)

Helt meningslöst för diskussionen men nu vill jag få ur mig det här.
Okej, Familjen Drakhjärta, en kort släkthistoria om kristendom. I grund och botten är Drakhjärtorna inte kristna. Alls. Varken på mor eller fars sida finns det någon tro sedan många, många år tillbaka. Min far bröt trenden som 20-åring, döpte sig i Vättern och blev djupt troende. Några år senare värvade han även sin bror. Han skaffade ett oäkta barn (hej!) med en kvinna som han sedan gifte sig med, och som han aldrig lyckades omvända till kristendomen (men hon är ganska så bra på att låtsas). Ytterligare två barn senare var familjen fullbordad. De tre små döttrarna skulle såklart växa upp att bli goda kristna. Det gick väl sådär kan vi säga, med tanke på att ingen av döttrarna växte upp att bli goda kristna. Hos hans broders familj gick det dock bättre, brodern lyckades konvertera sin son och sin dotter (dock inte sin fru). Denna dotter, Jenny, min kusin, råkar av en händelse vara min bästa vän. Eftersom jag, Sigrid, var och är en oäkting har min far alltid sett mig som “ett förlorat fall”. Han har aldrig försökt frälsa mig (eller ens tala till mig som en vettig människa) på grund av detta. Min kristna själ har legat i min kusin, Jennys, händer.
När jag var en sådär 13-14 år gammal bjöd hon med mig på något som kallades Bibelskolan, inne i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Tydligen skulle vi läsa Bibeln och diskutera den. Något som lät lockande i mina öron då min far bestämt att det är strängt förbjudet att diskutera kristendomen överhuvudtaget (eller något alls egentligen. Säger far att himmelen är grön är himmelen grön och därmed basta, ungefär).
Jag följde i alla fall med henne och kände mig allmänt illa till mods från första stund av två anledningar. 1. De flesta ignorerade mig och 2. De som inte ignorerade mig stirrade på mig istället för att hälsa. Min kusin förklarade det hela med att “de inte är vana vid att det kommer nytt folk så ofta”.
Att diskutera Bibeln på Bibelskola handlade egentligen inte om att diskutera Bibeln, utan att hålla med den. Vi hoppade lite fram och tillbaka mellan olika ställen i både Nya och Gamla Testamentet och det gjordes klart väldigt tidigt att kritisera Bibeln, det är ingenting vi gör. Vi läser Bibeln och vi håller med om det som står och sen är det ingenting mer med det.
Det ska erkännas att jag är en lättystad människa. Om någon säger till mig att vara tyst, så är jag tyst. I en månad eller ett år eller så. Så jag gick ett par gånger, pratade första gången, var tyst resten, slutade komma och sågs sedan aldrig till på Rörstrandsgatan igen.

Och det är ungefär så kristendomen ser ut i mitt liv.

Något som jag, liksom Hanna, reagerade på var att när det pratas om barnvakt pratas det bara om kvinnor. Finns det inte en enda manlig bekanskap i deras kretsar som kan se efter ett barn? Eller är de verkligen så styrda av de manliga/kvinnliga könsrollerna att det inte ens finns med på listan?

Dudley och hans kompis Piers favoritsyssla när de är uttråkade är att slå folk. Oftast Harry eftersom han finns tillgänglig. Detta är ju typiskt. Att pojkar slåss som en hobby. Som att slåss är en lek som du kan ägna dig åt i brist på annat att göra. Trött på datorspelen och Tv-programen? Ut och slå någon.

Jag hänger på Hannas spår igen för jag tyckte att det hon skrev om “Dudlita” (Dudley om han varit flicka) var väldigt intressant. För hade Dudlita fått slå folk? Hade Dudlita och Pieretta (Piers som flicka) gått runt och slått folk när de var uttråkade? Eller hade de snackat bakom rygg, skvallrat precis som Mrs. Dursley? Hanna pratade även om vikten och om det skulle accepteras att Dudlita var fet. Nu tror jag inte att Rowling är författaren som skulle låta en av sina karakäterer att framstå som mindre värd på grund av dess vikt men det är en intressant diskussion. Många läsare skulle definitivt reagera annorlunda på viktfrågan om det hade varit en flicka och inte en pojke. Både Mr. Dursley och Dudley är feta t.ex. eftersom de lever ett liv i överflöd. Petunia Dursley däremot är smal som en sticka, de lever i samma hushåll, varför tar inte Petunia del i denna överflöd liksom sin man och son?

Något annat jag reagerade på var att ormen som Harry släpper ut är okönad (jag gick faktiskt tillbaka och läste om det avsnittet direkt bara för att se så jag inte missat ett he eller she och icke). Ormen har inget kön men den har allt en personlighet och en röst och vi får relatera till dess karaktär enbart utifrån dess handlingar. Nu är det visserligen en orm men ändå (jag har läst böcker där teddybjörnar är könade). Ett litet steg i rätt riktning!

Men så var det den där älskarinnan också. Som måste vara utläst innan midnatt… Ungefär Nittontusenåttahundra sekunder har jag på mig.

Lucianatten: Den mörkaste, farligaste och mest förtrollade natten på hela året, natten som de onda och farliga krafterna bara ligger och väntar på hela året.

Så inga körer eller pepparkakor för mig. Jag ska dricka te, läsa om döda älskarinnor och filosofera.